Rostfritt stål, syrafast stål, värmebeständigt stål

kassan totalt: 0,00 kr
Typer av korrosion
Typer av korrosion

Typer av korrosion

Korrosion är en fysikalisk-kemisk påverkan mellan en metall och miljön. Till följd av denna påverkan uppstår ändringar i metallens (t.ex. rostfritt stål) egenskaper och de kan leda till en riktig försämring av funktioner hos den metall, miljö eller det tekniska system som de tillhör. Oftast klassificeras korrosiva fenomen enligt mekanismer, typer av korrosionsskador, miljö och förekomst i en industrigren.

Korrosion och metaller är naturliga fiender. Ett vanligt kolstål reagerar med syre i luften, vilket gör att det uppstår ett lager av järnoxid på stålets yta. Denna yta är porös och gör att stålet kan oxideras vidare, vilket orsakar korrosion som leder till rost. Med andra ord är korrosion en långsam förstöring av metall- och icke-metalliska material till följd av en kemisk och elektrokemisk miljöpåverkan som leder till ändring av det skadade materialets skick och egenskaper.

Bimetallkorrosion, som även kallas för galvanisk korrosion, är en form av korrosion som orsakas av en korrosionscell, där delarna i en installation, t.ex. elektroder, består av två olika metaller. Om två olika metaller utsätts för en elektrolyt blir det möjligt för elektrisk ström att passera från en mindre ädel metall (anod) till en mer ädel metall (katod), vilket resulterar i att anodmetallen skulle korrodera snabbare än om metallerna inte var i kontakt med varandra. I elektrokemiska par brukar rostfria stål vara katodmaterial, vilket gör att ofta är det den andra metallen som är utsatt för korrosion i denna kombination.

Erosionskorrosion – en process som är en kombination av korrosion och erosion, dvs. materialets yta nöts mekaniskt genom t.ex. strömmande vätskor eller gaser som innehåller sönderdelade fasta ämnen. Erosionskorrosion i installationer i rostfritt stål förekommer ofta i områden, där det finns ändringar av tvärsnitt och riktning av mediets flöde. Erosionskorrosion beror också mycket på hastigheten av mediets flöde i installationen.

Lokal korrosion – angriper lokalt de metallytor som utsätts för påverkan av en korrosiv miljö. Korrosionsbeständiga stål kan angripas av olika typer av lokal korrosion, såsom gropfrätning, spaltkorrosion, interkristallin korrosion och spänningssprickor.

Interkristallin korrosion (intergranular corrosion) förekommer när en lösning angriper korngränserna utan att skada själva kornen. Det kallas även för en selektiv lösning av korngränserna eller de närliggande områdena till följd av korrosionsprocessen. En faktor som leder till denna process är en potentialskillnad mellan en kromfattig (Cr) korngräns för kromkarbider – en anod och en utfällning, en intermetallisk fas eller föroreningar som samlas på korngränsen. Denna korrosion beror på den kemiska sammansättningen och värmebehandling. Den fortsätter från ytan in i metallen. Då minskar hållfastheten och duktiliteten kraftigt. Ett materialprov som utsätts för ett sådant korrosionsangrepp avger inget metalliskt ljud och spricker istället för att böjas. I ett särskilt fall kan det brytas ner till pulver. Denna typ av korrosion är mycket farlig. Det är mycket svårt att fastställa den exakta korrosionsgraden i detta fall. Bedömning av denna korrosion görs genom mikroskopiska undersökningar och genom att mäta ökning av elektriskt motstånd.

Spänningskorrosion (sprickbildning, säsongssprickning) – en lokal korrosion som angriper ett material som utsätts för ständiga tekniska och driftspänningar. Spänningskorrosion uppstår till följd av en kombinerad påverkan av en aggressiv miljö och mekaniska spänningar på material som är känsliga för denna typ av korrosion. Resultatet av spänningskorrosion är sprickning av föremål i metall (t.ex. stål, mässing eller aluminium) eller polymer. Korrosion av metaller är elektrokemisk.

Spänningskorrosion angriper främst i relativt mindre aggressiva lösningar, särskilt klorider (även bromider och jodider).

Sprickbildning i legeringar kan orsakas av följande faktorer för t.ex. mässing – korroderar i ammoniak- eller svaveldioxidatmosfär; kolstål – korroderar i en alkalisk miljö och i närvaro av nitrater; aluminium-, magnesiumlegeringar och krom-nickel-stål – korroderar i närvaro av klorider.

Det kan vara både spänningar till följd av yttre krafter samt egna spänningar som kommer från t.ex. kallpressning (dragning) eller svetsning. Man anser att ett material som utsätts för belastningar i en korrosiv miljö är mindre beständigt för denna miljös påverkan än ett obelastat material. På grund av spänningar har metallens yta inte en enhetlig energi. Det uppstår platser som är rikare med energi, därifrån metalljoner som finns på ytan går lättare till lösningen än från en oskadad yta. Den skadade ytan blir den negativa polen och den oskadade ytan blir cellens positiva pol. I korrosionscellen på anoden uppstår en oxidationsprocess (elektrokemisk korrosion). Sprickor är vinkelräta mot huvudspänningar och kan gå längs korngränserna (interkristallin spänningskorrosion) eller genom kornen (transkristallin spänningskorrosion).

Sprickbildning förklaras med att legeringens beståndsdelar inte är jämnt placerade, särskilt när de skiljer sig när det gäller kemisk aktivitet (t.ex. zink och koppar i mässing). Sprickbildning i mässing förekommer på platser med en lokalt högre halt av zinkatomer. Därför är mässingar som innehåller upp till 20 % zink (t.ex. tombak) de mest beständiga mot denna typ av korrosion.

Jämn korrosion är en korrosion som angriper jämnt på hela ytan av en metall som finns i en korrosiv miljö. Denna typ av korrosion minskar materialets mekaniska egenskaper genom en jämn minskning av tvärsnitt och viktförlust, vilket gör att den korroderande delens mekaniska egenskaper minskas. Jämn korrosion av korrosionsbeständiga stål observeras när stålet är i aktivt tillstånd och passivskiktet är instabilt.

Spaltkorrosion (crevice corrosion) – en elektrokemisk lokal korrosion som uppstår i svåråtkomliga ställen. Den angriper sammanfogade delar, där de sammanfogade ytorna inte smälts om, t.ex. skruv- eller nitförband. Uppkomsten av spaltkorrosion börjar vid brist på syre på ett svåråtkomligt område runt spalten. Processens effekt är att svårlösliga föroreningar samlas på spaltens utgång och lättlösliga salter inne i den samt att spaltens korrosiva miljö försuras.

Gropfrätning (pitting corrosion) är en lokal korrosion som orsakar bildning av gropar (pits) som fortsätter från ytan djupare in i stålet. Gropfrätning i korrosionsbeständiga stål beror på bildning av gropar som initieras på platser, där det passiva oxidskiktet är skadat, vilket kan leda till en fullständig perforering av produkter med tunna hinnor. Bland huvudfaktorerna som påverkar beständighet mot gropfrätning hos rostfria stål finns materialytans skick (ytans låga ojämnhet är fördelaktig) samt grundläggande legeringstillägg såsom krom, molybden och nickel.

Passivskikt – det är ett tunt, icke-poröst, stabilt och ogenomsläppligt skikt som består av oxider, främst kromoxider, som omfattar hela delen och skapas på ytan av ett korrosionsbeständigt stål (rostfritt) som en kombination av syre från luften eller vatten med kromet som finns i legeringen. Passivskikt på rostfria stål kännetecknas av att det tenderar att återuppbygga sig själv i en syrehaltig miljö. Detta skikt skyddar korrosionsbeständigt stål mot naturliga korrosionsförhållanden.

upp
Butiken är i visningsläge
Visa den fullständiga versionen av webbplatsen
Sklep internetowy Shoper Premium